söndag 28 augusti 2016

Känn ingen sorg (Jo, gör det)

Så här påbörjade jag ett utkast till ett inlägg när jag var yngre:

Dåliga filmer: Känn ingen sorg

Som framgår i det förra inlägget är jag ett ganska stort fan av Håkan, relativt vad som kan förväntas av någon i min ålder. Studerar man på heltid har man liksom inte tid att ägna dagarna åt att klä ut sig till en panda.
Det blev inte så värst mycket av det, men nu såg jag i alla fall Känn ingen sorg för tredje gången här om dagen, och det är fortfarande inte en bra film. Jag börjar med två positiva sidor av filmen:
  1. Jag gillar bilderna på Göteborg. Bortsett från de ibland överdrivna specialeffekterna är det en ganska snygg film. Jag tror det var helt rätt att välja att skildra en romantisk bild av Göteborg.
  2. Nyinspelningarna med Håkan Hellström & Göteborgs Symfoniker är nice. Vissa Håkan-covers är värda att lyssna på. Soundtracket är ganska bra, åtminstone i albumformat. Jag gillar att några låtar som Håkan influerats av är med.
Idén är lovande, men filmen misslyckas med sitt huvudsakliga mål; att göra en film om Håkans återkommande karaktärer. Att kalla karaktärerna återkommande är i sig en överdrift, men filmen misslyckas ändå få sina karaktärer att likna Håkans.


Johnny omnämns enbart i En midsommarnattsdröm och visst, han har amfetamin (check) och ett svart moln över sig (mer om det senare). Johnnys bekymmerslösa attityd gör honom till en av de karaktärer som passar bäst med texterna. Men har Pål egentligen samma relation med Johnny som Håkan har?

Att "Johnny var Evas hjärtas låga" är en plot point i filmen, men det är mer en informerad relation än något man ser utvecklas. I Uppsnärjd i det blå har prinsessan Eva nylackerade skor, vilket hon förstås också har i filmen. Hon kanske har "vart ute i världen i flera år", men var är hennes "dramatik och stesolid"? Även om vissa detaljer stämmer så är karaktären annorlunda, och igen har Håkan och Pål i grunden olika relationer till karaktären.


Desto värre i Det tog så lång tid att bli ung där Håkan ser tillbaka på sin relation med Eva och "allt det vackra [de] lärde känna tillsammans". Kanske svårt att slänga in det i en sån här film, men det verkar dumt att ignorera en av de tre låtar som finns att tillgå. Eva blir i filmen en kompositkaraktär som "skär sig i handleden i solskenet" och "skriver ord som mord i handen". Inget passar särskilt bra med karaktären i övrigt. Värst av allt är när Johnny i förbifarten säger till Pål, "Jag vet vilken dy hon varit i". Va?! Hon är ju en överklasskaraktär!

"Kom igen Lena!" säger inte så mycket Lena, annat än att hon klubbar med Håkan. Josefin Neldén säger i en intervju:
Jag ville göra Lena till en så aktiv tjej som möjligt, för det tycker jag mycket Kom igen Lena-låten är. Det är jävligt mycket energi. Jag ville inte att hon skulle bli någon bisittare.
Helt rätt, Josefin! Perfekt tolkning av karaktären. Synd bara att Lena i filmen framstår enbart som ett bakgrundsobjekt. Dessutom verkar de ha någon slags relation som (gissa vad) inte alls återspeglas i filmen.

Lena nämner att hon tycker "kranarna" är fula, men karaktären gör inget försök att lämna sammanhanget. Det är symptomatiskt för filmens andra problem. För visst gör filmen försök att knyta an till Håkans texter, med konstlade referenser den ena på den andra. Men när Pål säger "Kom igen, det börjar ju fan regna nu! Lena!", är det verkligen nödvändigt att Lena upprepar "Kom igen, Lena..."? Och kunde inte Johnny bara haft en lite mindre sorgfri personlighet? Istället för att bokstavligen klottra ett svart fucking moln över sig? Herregud.


De ständigt intryckta referenserna gör att handlingen spretar upp och ner utan att komma någonvart.  Karaktärerna blir så uppbyggda av ihopklippta textrader att de aldrig får en sekund att utvecklas, Påls kärleksobjekt är i synnerhet platta. Filmen vet knappt om den är en biopic eller en musikal. Eller en gangsterfilm.

Och då finns det ändå de som gillar filmen? Hur går det till ens? Den här filmen är en förolämpning mot Håkans alla sånger och verk. 3/10.

1 kommentar: